Hittat hem i mig själv.

Vilken vecka och vilken helg! Förra veckan var en känslomässig berg och dalbana utan like. Grund känslan hela veckan har varit sorg. Både avslut efter 14 år som lärare och att sorgen firade 9 år. Nio år sedan jag höll min dödfödda dotter i famnen, efter en allt igenom sorglig förlossning. Minnen av både smärta, sorg och en otrolig tacksamhet till alla fina människor som var runtomkring och stöttade mig och maken när mörkret var som värst och efteråt också.

De höll mig kvar.

Ett tydlig minne är när jag ligger i sängen på förlossningsavdelningen och känner hur livet sakta rinner ur mig. Jag ville “resa” mig ur min kropp, men blev nertryckt av en lugnande kraft. Det var inte min tur än helt enkelt. En liten stund senare togs beslut av läkare att jag skulle opereras då man såg vätska i buken. På väg ut ur rummet hörde jag min systers röst, hann tänka att nu var någon hos maken och sedan blev allt svart tills jag vaknade på annan avdelning. Det var nära att jag förblödde. Det var inte något någon sa rakt ut, men så var det. Dessa minnen kommer tillbaka lite nu och då speciellt runt och på min dotters födelsedag. Helgen tillbringade jag på Agersta kursgård och kurs i trans-mediumskap. Idag bara är jag tacksam, närvarande och glad.

 

Varför?

I dag kom informationen som jag bara hört ryktas om innan. Elever med misstänkt dyslexi i Uppsala kommun, kommer från och med nu att utredas i sjuan! Jag som lärare kan alltså misstänka dyslexi redan i ettan, men man ska vänta tills sjuan innan man får det utrett! Så himla ledsamt att detta beslut tagits och jag undrar vilket vetenskapligt underlag det finns för att senarelägga utredning. Fy trött hela vägen in i benmärgen. Varför? Undrar bara, varför gör man så här?!

Glömskans härliga stunder.

Har du som jag sprungit runt och letat efter någonting man lagt på ett bra ställe? Oftast hittar man det man söker på en plats långt bort från där man trott sig lagt grejen. Ibland hittar man saken i handen eller på huvudet, om det är mobilen eller glasögonen man letar efter. Man skrattar lite och går vidare i livet.

Men när det blir för ofta.

Men när det blir för ofta och ibland blir hela tiden, är det inte roligt. Man lägger bort saker, tappar ord och glömmer det som är viktigt. Då är det ett säkert tecken på att stressnivån är för hög och man måste ändra någonting i livet. Men jag gör det sen för var katten la jag glasögonen.

 

När det känns som cirkeln är sluten men man inte vill säga farväl.

Har du någonsin känt att du är färdig med något. Jag menar riktigt färdig sådär att du aldrig mer kommer att återvända, läsa eller ens tänka på det igen. I den känslan är jag i mitt älskade yrke som lärare. Det känns helt ärligt som att jag är klar och aldrig kommer att återvända till skolans värld som lärare igen, efter tjänstledigheten som börjar om en vecka. Och den känslan skrämmer mig något vansinnigt. För om jag inte är lärare vad är jag då? Vad kommer jag att bli när jag förvärvat titeln specialpedagog, om jag ens klarar studierna! Antagligen något annat än det jag är idag. Förhoppningsvis något som går att kombinera med mitt andra yrke som medium och healer. För ju längre bort från klasslärarskapet jag kommit desto mer har mediumskapet tagit sig in i livet igen.

Jag vet inte varför och frågar inte heller.

Antagligen så beror det på att jag själv ger det mer utrymme än jag gjort innan. Jobbar man med barn behöver man vara här och nu, ständigt närvarande i mötet med de små. Man behöver ge sitt allt och då finns bara lite energi kvar på kvällen att umgås med andarna. Att sitta lugnt och lyssna inåt utan att somna har varit en utmaning. Men nåja det blir ändring på det nu. Cirkeln är sluten, jag är tillbaka i samma hus, samma klassrum med samma arbetsuppgift som för 20 år sedan då jag vikarierade som klassresurs. Det skulle vara i 8 veckor, men blev startskottet för en ny karriär. Då utan assistentutbildning nu med en lärarutbildning och verktygslåda med fler pedagogiska verktyg. Jag bemästrar inte alla, men de flesta med bravur. Om två veckor börjar det nya. Jag vill inte säga hej då till det jag är nu, så jag säger vi ses igen. I en annorlunda skepnad när jag transformerats till det jag är ment att vara, för att passa det liv som är då. Det kommer att bli bra, det kommer att bli ett annorlunda bra det vet jag. Kram

 

Var hämtar jag min kraft?

Nu har jag börjat jobba igen och ja det är superroligt att vara tillbaka. Jag liksom många har haft hemester och umgänget med andra har varit väldigt begränsad. Tillbaka på jobbet så sjuder det av liv. Första veckan var det bara personalen på plats. Utrymmet var stort och alla påminde varandra om avstånd, händer tvättades flitigt och samtalen handlar om solvarma dagar och terminsstarten. Idag var eleverna tillbaka och jag har knappt hunnit se mina arbetskamrater. Alla jobbar hårt för att barnen ska känna sig säkra, att vi inte ska bli för många på samma ställe och att vi klassvis håller Covid 19 avstånd. Det krävs en hel del extra insatser för det och allt ska rymmas inom den ordinarie verksamheten. Så milt sagt är jag helt slut efter denna dag. Och som ett led i det funderar jag på var jag hämtar kraft.

Extrovert eller introvert

Jag har många gånger funderat på om jag är extrovert eller introvert. För å ena sidan kan jag tycka att det är skönt att vara bland folk och umgås många tillsammans. Energin fylls på i pulsen av fler människor som gör något kul, man ger och får igen. Å andra sidan är det magiskt att vara ensam. Tystnaden och lugnet när man inte behöver förhålla sig till någon annans puls är även det energihöjande. Så vilket är min dominanta sida? För jag tror vi är mer och mindre av båda och inte antigen eller. Just nu är jag mer introvert. Jag  hämtar mer energi i min ensamhet, när jag påtar i trädgården eller tränar att vara i min kraft för att utveckla transhealingen. Vi får se när det vänder för som en klok person har sagt: Allt är föränderligt.

När man kommer tillbaka för att säga hejdå.

Tillbaka till jobbet igen efter en lång ledighet. Allt är som vanligt fast ändå inte. Jag är tillbaka i tre veckor sedan tar jag ledigt för studier. Det är en konstig känsla, för jag är med men samtidigt står jag vid sidan och betraktar. Jag lägger schema för arbetslaget så jag är inte sysslolös. Nej jag är mer tom. Om två veckor kommer jag att säga hej för nu och starta en ny resa. Just nu har jag resfeber. Samtidigt som jag längtar är jag också lite rädd. Tänk om jag misslyckas. Det vore det värsta eller kanske inte. Då kan jag försöka igen men ändå.

En miss visade vägen till min framtid.

Hitintills har jag klarat mina studier.  Förutom 2,5 poäng för en vävningsanalys. Den missen kostade mig resterande poäng till den kursen, men det fick vara. Vävning kommer aldrig att vara min grej och hushållsvetenskap med textil inriktning var en väg för mig in i andra studier. Ingenting händer av en slump. Det är något jag blir mer och mer övertygad om.

 

Att göra om och göra fel.

Rycker det i dina felsökarnerver nu? Rubriken är ju fel! Det rätta är: gör om gör rätt. Men vad innebär det att göra rätt? Hur gör folk för att få till det perfekt stajlade rummet, superfina selfis eller perfekta trädgården? Svaret är givet eller, för att göra rätt måste man göra fel, det är en del i lärprocessen. En person som är duktig på något har övat och de flesta gångerna personen gjort “sin grej” har personen misslyckats, lärt sig något och sedan blivit lite bättre. Tillslut efter många övningstillfällen når personen perfektion eller tja en variation av perfektion då även en mästare kan bli bättre.

Men man kan få till det vid första försöket.

Jo det är sant. En del personer verkar ha det där extra i knoppen och fingrarna från början. Men mest troligt är att de har samlat in information, inspiration, kunskap och fel innan de klivit ur skuggan och visar upp sina talanger. När de sedan får frågan om de övat mycket, så minns de inte eftersom tiden går fort när man har roligt. För det är en annan grej med att göra fel, så länge man har roligt blir fel bara ett steg till rätt. Så länge det inte är något man bävar för går det lätt.

Rätt att göra fel.

Jag testar nya saker och det är inte alltid som det blir bra eller rätt för den delen. Så länge man lär av sina misstag borde det vara helt ok att göra fel ibland. Fast enkelt är det inte alltid. Man provar och övar och till sist är man så frustrerad att alternativet att ge upp verkar som det enda rätta. KÄMPA! För det är precis där talangen föds, envisheten att det ska gå. Gör om, gör fel och lär av felen så att du till sist gör rätt både för dig själv och andra.

Sköt om dig.

 

 

 

Jag vågar inte men jag gör det ändå.

Jag vågar inte men jag gör det ändå bara för att jag lever. Världen har i och med Covid 19 krympt till jobbet och hemmet. Med undantag för mataffären på orten där jag bor och ibland storhandel inne i den större staden. Livet kretsar kring familjen och katterna. I vanliga fall är jag ute på kattutställning var och varannan helg och träffar likasinnade kattintresserde vänner.  Men nu nä ingenting, för allt är inställt.

Detta har ju gjort att man hunnit reflektera en hel del kring det liv man lever. Listan på vad jag blivit när jag blivit stor visar att jag är maka, mamma, matte, medium, healer och lärare. Var det så här jag hade tänkt mig att livet skulle se ut när jag var, tja säg 20. Svaret är enkelt nej inte riktigt. När jag var 20 trodde jag inte att jag skulle plugga igen och bli lärare. Inte heller att jag skulle ha katt eller för den delen vara medium eller healer.

Jag är tacksam jag vågat gå min egna väg.

Men idag är jag tacksam för de val där jag egentligen inte vågat men gjort saker ändå bara för att. Utan modet att gå vidare och söka efter andra vägar när livet inte känns helt rätt hade mitt liv sett lite annorlunda ut. Kanske hade maken och jag inte firat 29 år tillsammans om jag inte vågat planka utestället med en kompis som 16-åring. Läraren i gymnasiet kanske hade fått rätt om jag inte vågat närma mig högre studier med en omväg genom textilvetenskap och etnologi. Kanske skulle jag jobbat som något annat om jag inte vågat ta ett korttidsvikariat och sagt upp mig från deltidsjobbet jag hade. Vem vet?

Hur som helst nu gör jag det igen. Tack till Anne och Janet för vägen in i bloggvärlden och till hösten börjar jag studera till specialpedagog. Vart vägen vandrar medan och efter studierna vet jag inte, men det är det som är härligt med livet inget är solklart, fixt och färdigt. Den fria viljan är vår att utnyttja så länge vi lever.

Linda